Vandringen till Sköldpaddsberget  (två arior)

Vandringen till Sköldpaddsberget, barnopera, op. 165, 1992

Jag hade kontakt med Folkoperan i flera år, med olika projektidéer. Så föll det sig att Claes Fellbom "behövde" något för barn. Jag kontaktade Ulla-Carin Nyquist som hade en idé om att sammanställa nordamerikanska indianmyter till en historia om ett vandrande folk.

Indiansk mytologi och religion är mycket enkel och handfast: Vi dör för att det skulle bli för trångt om alla var kvar; att leta efter något annat än det man har kommer att visa sig onödigt, det vi behöver finns HÄR. Trots detta vandrar människan omkring, som blind, och letar efter "något annat". Till slut kommer hon ändå alltid tillbaka till "mitten", medelvägen, i samklang med natur, djur och medmänniskor.

Om detta "handlar" denna entimmes opera för sex instrumentalister och ett "folk" bestående av sju sångare; en åldring, två medelålders, två unga, en mullvad och Mormor Spindel, en mytisk skapelsegudom. Dessutom terroriserade två Krigsbröder (dansare) folket.

Uruppsättningen, i Folkoperans program på Västra Stallet vid Historiska muséet i Stockholm, var framförallt en scenografisk triumf för regissör/scenograf Ole Anders Tamberg, utmärkt för just vandring: Scenen var 38 meter bred, 15 meter hög (Mormor Spindel åkte högst upp i taket på en stjärnvagn och sjöng med närmickad mytisk stämma) och 20 meter djup, 30 ton svart sand täckte ett landskap med fyra berg, ett rött brinnande, ett vitt iskallt, ett svart, kallvattendränkande, och ett imaginärt gyllene. Musiken är absolut inte tillrättalagd för "barn" utan pendlar mellan robust rytmiskt, motoriskt barbari (mycket slagverk + två "Fläskkvartett"-förstärkta celli) lyrisk belcanto, talsång och "gräl-ensembler" i växlande taktarter. Nästan 80 utsålda föreställningar blev det. Barnopera har en marknad...

förstasidan  |   biografi  |   verk  |   diskografi  |   kontakt
webbdesign: Mattias Franzén